När jag vakna första gången idag. När min kära man gick upp så va ja på en strålande humör men bestämmde mih att sova en liten stund till. Skulle ja aldrig ha gjort. Vakna till ett ur uselt humör. Ingen aning varför men ja bara är på ett sjukt dåligt humör. Så idag ska ja stänga in mig tror ja. Bara göra några få måsten som bara måste göras idag.

Mitt tålamod börjar nu mera sitta nere vid fotknölarna och ja börjar bli irriterad över att ja snart gått 2 veckor över tiden. Va fan är det här. Samtidgt som ja blir sur och bitter får ja sjukt dumma skuldkänslor. Så här kan ja ju inte tycka, Det handlar ju om ett barn där inne. Vårt barn. Jag kan ju inte känna så.
Men helt ärligt talat. Jag är trött på att att ständigt va tätt i näsan, Ha not i ryggen, ont under fötterna, inte få rida, kan inte gå ut på promenader, kramp i ljumeskarna och sova dåligast i världen. 
Jag vet ju att när hon väl är här så kommer ja tycka att de va värt allt. Varenda liten minut som hon låg där inne. Varenda liten krämpa :) Men det är just nu som det är lite drygt.