18/6 dagen som alltid kommer va den största händelsen
Vakna vid 4 av att jag va kissnödig som vanligt. Kände molande värk i magen och tänkte inge mera på det med tanke på att jag alltid haft det varje morgon dom senaste 3 veckorna. Gick och la mig och vakna vi 8 igen. Då med lite "magknip" va helt säker på att det va dippen kvällen innan som hade gjort sitt. Gick på på toa igen och trodde nästan att jag åkt på magsjukan. Inte nu kände ja. Jag ska ju föda barn vilken dag som helst och behöver spara på min krafter. Magknipen blev värre och värre. Daniel vakna strax efter 9 och jag sa att ja hade magknip av dippen. Skulle bara lägga mig och vila ett tag till så skulle det snart va över.
Dessvärre blev det ännu värre och tillslut när kl va halv 10 stod ja böjd över sängen och skrek & grät av smärta. Hade fortfarande magknip av dippen i min värld :) Som tur va så hade ja en klok nog pojkvän som ringde förslossningen och tala med dom. Japp... Det va värkar som hade börjat. Men jag hade ju inte ont i ryggen som det sas, Bara magknip. Ringde svärmor så hon skulle komma och hjälpa mig med tens aparaten och hon kom på 2 röda. Med henne hemma så blev det annat. Ring efter ambulansen sa hon till Daniel. Detta går aldrig hela vägen till Karlstad om ni ska åka själva. Men gud tänkte jag... Jag skulle ju va på BB i en evighet och få all bedövning som jag behövde. Få hjälp av barnmorskan. Vi hade ju skrivit ett jätte lång förlossnings brev jag & min barnmorska.. Så här skulle de ju inte gå till.
Men 10:40 låg jag i ambulansen och den snabbaste resan i mitt liv påbörjades neröver. Med blåljusen på hela vägen försökte jag få den stackars kvinnan i ambulansen att söva mig och tala om för henne att hon nog inte förstod hur ont jag hade. Trodde för mitt liv att detta klarar jag aldrig. Innan Kil (tror jag att vi va) hör jag hur i en dimma hur dom ringer till BB och ber dom göra sig beredd att ev. möta upp oss efter vägen. för nu va det bara 2 minuter mellan värkarna och patienten kan inte ligga still utan måste sära på benen.
Nej du tänkte jag. Jag ska allt ha med Daniel på detta. (Han åkte egen bil ner för att få med alla våra saker)
Väl framme fick jag en värk samtidigt som dom skulle rulla ut mig så ja höll på att sparka ner allt som va i absulansen. Jag skrek av smärta och grep tag i stackars ambulansföraren som stod precis bredvid mig då. Att jag inte drog sönder hans tröja :)
Inne på förlossningen fick jag den mest underbaraste barnmorskan och sköterskan i hela världen. Dom lyckades lugna ner mig och fick upp mig i sängen för att göra en undersökning för att se hur långt jag kommit. JAg va öppen 7-8 cm.. Tyvärr Åsa.. ingen ryggmärgsbedövningn till dig. Ditt barn kommer va ute innan den hunnit värka. Då kom Paniken i dubbelvärkan över mig.. Men jag som skulle ha allt som gick. Allt för att linda smärtan och nu inget.. I samma veva kom min Prins och för en stund så ändes allt bättre. Han va iaf här med mig. Det va det viktigaste. Jag skulle få en bäckenbottsbedövning och läkaren kom direkt och skulle sätta den. Hon hann sätta en halv på ena sidan och när hon skulle fortätta gick det inte. Jag va helt plötsligt öppen 10 cm och nu skulle snart mitt kryst jobb börja.. Sista värken som kom innan dom trodde jag ärligt talat att jag skulle dö. Jag va helt säker på att jag kommer aldrig få upp leva mitt barn för detta kan ingen överleva. Kan säga att lustgasen blev min bästa vänn :) Jösses vilken bra sak detta va !!! När krystvärkarna började så försvann den värsta smärtan och jag fick nått annat att tänka på. NU jädrans skulle vi äntligen få träffa vårt underbara barn. Så efter 20 minuters krystvärkar kom hon :) På ett krysstande så va hon ute. Där låg hon på mitt bröst och alla smärta va för stunden borta. 13:07 och vi hade blivit föräldrar :) Hon va så perfekt. Så fin och underbar. Jag hade gjort det. Detta som hade skrämt skiten ur mig i 9 månader och nu hade jag gjort det. Jag hade fött vårt undervärk !!!!
Dessvärre blev det ännu värre och tillslut när kl va halv 10 stod ja böjd över sängen och skrek & grät av smärta. Hade fortfarande magknip av dippen i min värld :) Som tur va så hade ja en klok nog pojkvän som ringde förslossningen och tala med dom. Japp... Det va värkar som hade börjat. Men jag hade ju inte ont i ryggen som det sas, Bara magknip. Ringde svärmor så hon skulle komma och hjälpa mig med tens aparaten och hon kom på 2 röda. Med henne hemma så blev det annat. Ring efter ambulansen sa hon till Daniel. Detta går aldrig hela vägen till Karlstad om ni ska åka själva. Men gud tänkte jag... Jag skulle ju va på BB i en evighet och få all bedövning som jag behövde. Få hjälp av barnmorskan. Vi hade ju skrivit ett jätte lång förlossnings brev jag & min barnmorska.. Så här skulle de ju inte gå till.
Men 10:40 låg jag i ambulansen och den snabbaste resan i mitt liv påbörjades neröver. Med blåljusen på hela vägen försökte jag få den stackars kvinnan i ambulansen att söva mig och tala om för henne att hon nog inte förstod hur ont jag hade. Trodde för mitt liv att detta klarar jag aldrig. Innan Kil (tror jag att vi va) hör jag hur i en dimma hur dom ringer till BB och ber dom göra sig beredd att ev. möta upp oss efter vägen. för nu va det bara 2 minuter mellan värkarna och patienten kan inte ligga still utan måste sära på benen.
Nej du tänkte jag. Jag ska allt ha med Daniel på detta. (Han åkte egen bil ner för att få med alla våra saker)
Väl framme fick jag en värk samtidigt som dom skulle rulla ut mig så ja höll på att sparka ner allt som va i absulansen. Jag skrek av smärta och grep tag i stackars ambulansföraren som stod precis bredvid mig då. Att jag inte drog sönder hans tröja :)
Inne på förlossningen fick jag den mest underbaraste barnmorskan och sköterskan i hela världen. Dom lyckades lugna ner mig och fick upp mig i sängen för att göra en undersökning för att se hur långt jag kommit. JAg va öppen 7-8 cm.. Tyvärr Åsa.. ingen ryggmärgsbedövningn till dig. Ditt barn kommer va ute innan den hunnit värka. Då kom Paniken i dubbelvärkan över mig.. Men jag som skulle ha allt som gick. Allt för att linda smärtan och nu inget.. I samma veva kom min Prins och för en stund så ändes allt bättre. Han va iaf här med mig. Det va det viktigaste. Jag skulle få en bäckenbottsbedövning och läkaren kom direkt och skulle sätta den. Hon hann sätta en halv på ena sidan och när hon skulle fortätta gick det inte. Jag va helt plötsligt öppen 10 cm och nu skulle snart mitt kryst jobb börja.. Sista värken som kom innan dom trodde jag ärligt talat att jag skulle dö. Jag va helt säker på att jag kommer aldrig få upp leva mitt barn för detta kan ingen överleva. Kan säga att lustgasen blev min bästa vänn :) Jösses vilken bra sak detta va !!! När krystvärkarna började så försvann den värsta smärtan och jag fick nått annat att tänka på. NU jädrans skulle vi äntligen få träffa vårt underbara barn. Så efter 20 minuters krystvärkar kom hon :) På ett krysstande så va hon ute. Där låg hon på mitt bröst och alla smärta va för stunden borta. 13:07 och vi hade blivit föräldrar :) Hon va så perfekt. Så fin och underbar. Jag hade gjort det. Detta som hade skrämt skiten ur mig i 9 månader och nu hade jag gjort det. Jag hade fött vårt undervärk !!!!
Kommentarer
Postat av: Ida
Blir alldeles rörd! Bra kämpat åsa!
Postat av: emelie
detta var kul att läsa - duktig du är Åsa : )
Postat av: Helena
Oj ja förlossningshistorier är så fantastiska att läsa för de skiljer sig åt så mycket, tur att ni hann fram och man glömmer snabbt hur J***a ont det gjorde när man får belöningen på magen eller hur? Stort grattis
Postat av: Hanna
Jag är så jävla stolt över dig vännen min!!! : )
Postat av: Mia
Känner så mycket blandade känslor när jag läser om din förlossning. Själv går jag nu och väntar på att jag ska ha vilken dag som helst. Och jag blir inspirerad av att läsa om dej. Hoppas bara att en annan kommer vara lika stark.
Grattis till tjejen :))
Postat av: Ulrika
Underbart att läsa Åsa!
Grattis igen och njuuuut varje minut♥
Postat av: therese
å jag blir alldeles tårögd! visst gör det fruktansvärt ont, men det är nog det bästa man gör i livet, vilken underbar känsla det är när man får en alldeles egen bebis! hoppas ni mår bra allihop=)
Trackback
