När blev vår mysiga lilla nyfödda dotter ett monster ? (missförstå mig rätt, Jag älskar mitt barn över allt annat och skulle inte för min värld kunna tänka mig ett liv utan henne !! ) Men från att va van en liten bebis som va nöjd och glad med allt så kom 1 åringen från ingenstanns. Jag hann inte riktigt med när hon växte till sig. Känns som jag bara vakna upp ur min bebis bubbla en dag och hon stod där framför mig och kunde båda gå och säga vissa enstaka ord. Att hon helt plötsligt har fått en egen vilja och vill bestämma vissa saker själv kan ju få vilken första-gången-förälder som helst och att tappa tålamodet och känner sig som en idiot när man inte riktigt vet vad man ska göra åt dumma saker hon gör. Som när hon inte får som hon vill utan slänger sig på golvet på magen och sprakar och slåt med armar och ben och fullkomligt gallskriker. Eller springer in på sitt rum skrikande och smäller igen dörren. (Trodde det bara va tonåringar som gjorde så) Att byta blöja och bortsa tänderna ska vi inte ens prata om.

Ja ibland känner jag mig väldigt maktlös och vet inte vad ja ska göra. Ska man läsa en bok och få tips eller helt enkelt lita på magkänslan..  Jag förlitar mig faktiskt på magkänslan och överröser mitt barn med kärlek samtidigt som man får säga nej och bli arg. För ja, ibland blir jag arg. vissa saker får man helt enkelt inte göra. Men det är skillnad på att vara arg och arg. Man måste tänka på att dom är barn, dom förstår inte på samma sätt som oss.

Men hur det än är så är hon ju det absolut käraste som finns och jag skulle lätt plocka ner månen till henne.

Min älskade älskade dotter !!!